Mer HBTQ i barnlitteraturen
– En krönika från Bokmässan 2016
Av Fanny Åhl Norling
Sällan har väl engagemanget i disneyfilmer varit så stort som när Elsa från Frozen skulle få en flickvän. Föräldrarna rasade, dagispedagogerna skakade på huvudena och alla tonåringar suckade åt de vuxnas dumhet. Eller okej, det kanske bara var jag.
Seminariet “Be who you are- HBTQ i barnlitteraturen” diskuterade Alex Gino och Sara Lövestam transpersoner i barnböcker. De är båda aktuella med varsin bok där huvudkaraktären eller en av huvudkaraktärerna är transpersoner. Böckerna riktar sig till barn mellan nio och tolv år och de har både blivit hyllade och kritiserade.
När de fick frågan om varför de hade valt ämnet transsexualitet svarade Sara Lövestam (på engelska eftersom Alex Gino är amerikanska) “I did not choose a transtheme. I just have a character that is trans. It’s not the first time that I have transpeople in my books, and that is because there are transpeople”.
När Alex Gino avslutade hela seminariet med orden (om mer representation i barnlitteraturen): “It does not turn them trans, it does not turn them queer, it does not turn them deaf, it will not turn them anything but more aware and more empathetic” till rungande applåder var det ingen fråga om saken. Det behövs mer representation i barnlitteraturen, det är viktigt och det är, under inga omständigheter, farligt.
Ändå säger föräldrarna att man ska lämna sex utanför barnens liv så fort det blir tal om Elsa och en flickvän. Men när Anna och Christoffer kysser varandra till ljuv musik är det ingen som håller för barnens öron eller säger att de är för små. Barnens media är full av normativa bilder av samhället, och på så vis blir våra barn också det. Det är problematiskt i två led:
För det första växer barnen upp med bilden av hur ett liv “ska se ut”. Passar de själva inte in i mallen sjunker självförtroendet och en stor andel av de unga HBTQ-personerna i vårt samhälle lider av psykisk ohälsa idag.
För det andra blir de ouppmärksamma på hur samhället faktiskt kan se ut. Det här leder till en okunskap som i många fall leder till en inskränkthet som nästan alltid leder till att någon blir sårad.
Det är en självklarhet att HBTQ-personer behöver representeras mer i barnlitteraturen, bland ju yngre barn desto bättre. Om jag hade växt upp med barnböcker där alla människor representerades, om jag hade växt upp med tonårsböcker där tjejen inte alltid träffade en kille och om jag växt upp med litteratur med en mer sann bild hade många barn kanske inte behövt känna sig så ensamma när de inte kunde relatera till det deläste. Det är ju som Sara säger, det finns HBTQ-personer, och att inte representera det i litteraturen vore att ljuga. En farlig lögn som kan leda till mycket sociala problem.
Men när jag satt och applåderade för fullt för Sara och Alex kände jag ändå en sorts lycka att bubbla i mig. För det är på väg åt rätt håll, jag är till och med ganska säker på att vi är på god väg, att det redan är bättre än när jag var liten, och att vi har en ljus framtid framför oss.
// Fanny Åhl Norling, Hvitsnurran
Göteborg
