Det kosmopolitiska Paris
Sigrid Combüchen möter Ulf Peter Hallberg på Göteborgs bokmässa i ett samtal om det kosmopolitiska Paris.
Men kosmopolitik, vad betyder det egentligen? Efter 45 minuter med författarna Ulf Peter Hallberg och Sigrid Combüchen får man veta att det har att göra med sättet man förhåller sig till andra på. Det pratas om konceptet att lyssna på vad andra har att säga, att låta varandras olikheter och kulturer finnas och smälta samman, istället för att utkonkurrera varandra. Det handlar om att låta sig förenas med andra samtidigt som man fortsätter att vara sig själv. De båda får en att älska kosmopolitiken då de berättar om sin ungdoms Paris – det kosmopolitiska Paris, som de båda fick chansen att uppleva.
För Ulf Peter Hallberg representerade hans ungdoms Paris en bild av det kosmopolitiska. Han kom dit för första gången och gick runt på boulevarderna, som hämtad ur en av alla böcker om 1800-talets Paris. Även Sigrid Combüchen upptäckte staden i tidig ålder. Hon kom dit redan för andra gången när hon var 18, och var redan då en utgiven författarinna (”som man sa på den tiden”). Hon berättar i samtalet om hur hon romantiserade Paris och hur underbart anonym hon blev, som en kontrast till författarlivet som satt fart i Sverige. I Paris slarvade hon bort tid, säger hon men uttrycker också så klokt att bortslarvad tid är väl använd tid.
På vardera håll fångade Paris de båda unga författarna med sin kosmopolitiska känsla, och omfamnandet av olikheter. Att döma av vad de sedan berättar så satt tankesättet i. Hallberg ger nu ut en bok vid namn City of Mirrors, som är komponerad med hjälp av hans skrivarstudenter i Paris. Hallberg berättar att han får mycket inspiration från just unga och där sluts cirkeln eftersom det kosmopolitiska tänkandet kommer in igen. Interaktion mellan unga och äldre är definitivt kosmopolitiskt, då man tar in varandras olikheter och smälter ihop slår Combüchen fast.
Att förstå vad kosmopolitik egentligen är kan vara svårt, men avslutningsvis ger Hallberg en tydlig symbol för konceptet. Symbolen är kaféer. Kaféer där folk tillåts vara som de är och flyter ihop. Varandras olikheter bejakas och dessutom finns det i varje kafé ett historiskt minne. Tänk bara på alla som suttit på just det kaféet du är på. Allt de har tänkt och gjort finns på ett sätt bevarat. Kanske i Paris… De båda deltagarna gungar med sitt samtal in publiken i en fin känsla som får en att längta efter att hitta mer kosmopolitik i vardagen och naturligtvis till det gångna kosmopolitiska Paris.
Text: Agnes Eeg-Olofsson
