”De tre F:en: Fet, fantastisk feminist”. Så stod det på min instagrambio för fyra år sedan. Jag var sjutton år och jag hade upptäckt feminismen. Det var som att hitta hem. Att hitta svaren på det jag undrat över. Berättelser av erfarenheter jag själv delar och en förklaring av ett problem som gnagt i mig så länge. Utsattheten av våldsbrott, av att inte kunna känna mig trygg i att ta plats. Alla de gångerna män försökt osynliggöra mig eller känslan av otillräcklighet. Allt det där jag upplevt var inte något jag hittat på utan min erfarenhet är en del av mångas. Jag inbillar mig inte, för patriarkatet finns. Min utsatthet är bekräftad och feminismen är min räddare.

Samtidigt så var just de där feministerna som jag då såg upp till personer som tillät sig att hävda och tillskriva vad feminismen innebär. En rörelse jag så länge trott handlat om kampen för alla människors lika värde, för att erkänna förtryck och aktivt arbeta för ökad jämlikhet kom i stället att handla om en enskild typ av kvinnors klättring i karriär. I dag skapas det en identitet, ett varumärke av “att vara feminist”. Kapitaliseringen av feminismen har blivit ett faktum när klädföretag, skönhetsföretag och kedjor runt om i världen säljer feminismen som ett koncept du ska köpa dig till. Det som i grunden är en kollektiv kamp byggs i stället upp som en karriär du kan klättra i. Ett populärkulturellt fenomen som börjat sakna sin ideologiska grund där vikten blir att som individ marknadsföra sig själv. Arbetstiteln är = “att vara feminist”.

Identitetspolitik är ett begrepp som har debatterats fram och tillbaka under de senaste åren. Vad blir skillnaden på att föra en kamp och att själv förkroppsliga den? Att själv bli​ aktivist i stället för att som människa ​föra​ aktivism. Att själv vara feminist, att själv vara antirasist. Fokuset tas ifrån de kollektiva strukturerna och förtrycken och framför allt det kollektiva arbetet för att motverka förtrycken. Vikten läggs i stället vid att identifiera sig och att bevisa sin egen identitet i egenskap av “duktig förtrycksbekämpare”.

Samtidigt har jämställdhetsdebatten blivit mer och mer segregerad. Vita, medelklass ciskvinnor klättrar i karriären feminist och frågor rörande personerna som inte tillhör gruppen viftas bort till att inte tillhöra den feministiska diskursen. Och jag vill inte vara en del av den kamp vars syfte är att klättra på bekostnad av andras ryggar.

Men framför allt så är min identitet inte relevant i kampen jag för. Jag vill föra en kamp för alla människors lika förutsättningar. Jag vill föra en kamp där min identitet i egenskap av ickebinär transperson får ta plats.

Där alla transpersoner får ta plats. Jag vill föra en kamp där kvinnor inte utsätts för sexism och diskriminering.Jag vill föra en kamp för att motverka rasism. En kamp mot polisbrutalitet, mot diskriminering på arbetsmarknaden, mot klassklyftor, mot ableism.

Frågan är hur vi navigerar oss fram i den. Kanske är det ett verktyg att kunna lokalisera vilka vi ska föra kampen med genom att tillskriva oss själva epiteter? Om jag vet att du är feminist så kan jag ansluta tillsammans med dig för förändring. Samtidigt så skrivs böcker om hur influencers är feminister på sitt sätt, Moderaterna stoltserar med att vara feminister och höger och feminister osynliggör och bedriver aktiv transfobi i slagord för att gynna ciskvinnor. Kan jag också kalla mig feminist då? Jag tror inte på den retoriken och jag tror inte på feminister vars agenda är en jämställdhetsdebatt för deras egen vinning på bekostnad av andra förtryckta grupper. På regeringens hemsida beskrivs jämställdhet på följande vis:

– Jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Området omfattar bland annat frågor som makt, inflytande, ekonomi, hälsa, utbildning, arbete och fysisk integritet.

Denna beskrivning om kvinnor och män som de binära, bestående och enda könsidentiteterna har varit och är till stor del fortfarande central i feminismens diskurs. I en rörelse vars syfte har varit att sluta osynliggöra har det i stället byggts upp genom att fortsätta exkludera och på så vis klättra i hierarkin. Att syftet blir att få ökad makt och detta genom att trycka ner fler. I den svenska debatten om jämställdhet synliggörs vita ciskvinnor, samma kvinnor som senare viftar bort frågan kring svarta personers utsatthet genom att hävda att det “inte är en kvinnofråga”. Feminismen utan intersektionell analys var bakgrunden till att den amerikanska aktivisten Sojourner Truth som kämpade för slaveriets avskaffande och kvinnors rättigheter 1851 höll sitt berömda tal Ain’t I a Woman. Budskapet ekar än idag, snart 170 år senare där kampen för en bred feministisk rörelse är kvar.

Ska jag då också vara feminist “på mitt sätt”, eller är min epitet kanske inte relevant i kampen jag för? I kampen jag tror på? Kanske vill jag inte gå med på den liberala idén om individualisering. Kanske behöver jag inte köpa den billigt producerade tröjan av kvinnan som fått en minimilön där texten “This is what a feminist looks like” pryder bröstet?

Kanske är jag inte feminist? Frågan består obesvarad men tankarna gnager och jag vill läsa på mer, lära mig mer och framför allt fortsätta förändra för en plats där jämlikhet är ett faktum.

Text: Elio Mdivani
Foto: Felicia Sörensen

Elio är queeraktivist och driver kontot Klito.ris på Instagram där den tar upp samhällsrelevanta frågor och undersöker dem utifrån ett strukturellt och personligt perspektiv.

Fler artiklar