Olivia Gyllenhammar (Foto: Sandra Rönnsved)

Årets upplaga av Almedalsveckan är inne på sina mest intensiva dagar. Återigen har tusentals människor samlats för att ta del av mer än 4000 evenemang. Själv har jag varit här i mindre än 48 timmar och älskar det redan. 

För er som inte är på plats kommer här en beskrivning av vad arrangemanget egentligen handlar om.

Almedalsveckan är en fantastisk möjlighet att träffa de där personerna en aldrig hinner träffa på hemmaplan och att ta den där lunchen som aldrig blir av. Här samlas ju alla varje år. En hinner träffa 90% av sin bekantskapskrets och ha ungefär 10 minuter icke-kvalitetstid med varje person innan det är dags att träffa nästa. Veckan är också ett utmärkt tillfälle att träffa nya människor, exempelvis på ett av alla de hundra mingel som anordnas. Det gäller att vara en jäkel på att kunna äta mingelmat, se någorlunda snygg ut och vara trevlig – samtidigt. Men det är något som en lär sig efter ett par mingel (eller så ger en upp och inser att en ändå spillt ner sin vita kavaj). 

Utöver alla mingel finns sedan förra året också en app som ger möjlighet till nya bekantskaper – Mingla. Den är lite som Tinder, fast för människor som anser sig vara lite bättre och som ännu inte funnit lyckan på elitsinglar.se. Appen ger också möjlighet att knyta professionella kontakter och ha viktiga möten med viktiga personer för att diskutera viktiga saker. Utbyta visitkort innan en skiljs åt för att sedan glömma vilket visitkort som hörde till vilken kontakt när en väl kommer hem och ska skriva det där mailet. 

Utöver fruktlösa möten innebär också veckan en massa spännande seminarier om alla ämnen en någonsin skulle kunna komma på. Seminarierna har ofta intressanta namn med lovande frågeställningar, men slutar ändå bara i stressade (och misslyckade) försök att komma fram till något åtminstone någorlunda smart under de 50 minuter som seminariet varar – innan det är dags att skynda vidare till nästa. Kanske hinner en i förbifarten skryta om att en tillhör den elit som fått biljett till veckans mest eftertraktade evenemang – DJ-battlen – men troligtvis är biljetterna redan slut innan en ens hunnit tänka på att skaffa en. 

Tid är något som alltid är en bristvara under Almedalsveckan. Det ligger en härligt stressande stämning över hela byn, och det är svårt att ta sig från en punkt till en annan när alla i folkvimlet har minst lika bråttom och dessutom är övertygade om att just de har mest bråttom och borde få tränga sig före. För att inte tala om alla 57 000 flygblad och gratisartiklar en måste tacka nej till på vägen. I början av veckan genom att leende skaka på huvudet –  i slutet av veckan genom att stirra stint åt ett annat håll med förhoppningen att ingen ska söka ögonkontakt. 

Som tur är behöver en i alla fall inte pressa in något träningspass i veckoschemat – Visbys många kullar gör att en alltid är lite andfådd och luktar lite svett. Att dessutom ta sig fram på ojämn kullersten med snygga skor som inte är jättebekväma gör det inte direkt mindre kämpigt. Visserligen är platsen otroligt vacker, men det är inte som att en hinner njuta av landskapet där en snubblar fram. Vill en kan en också passa på att se partiledartalen, men det är mest om en uppskattar överdrivna retoriska grepp och tal som mestadels går ut på att snacka skit om andra partierna snarare än att promote:a det egna. 

Det är såklart viktigt att komma ihåg sina grundläggande behov också. Att tillbringa timmar i toalettkön och betala dyrt för mat (alternativ äta av all gratismat som erbjuds, men då också behöva låtsas intressera sig för det som råkar vara ämnet för seminariet eller montern som erbjuder maten). Åker en – som jag – med en ungdomsorganisation, så sover en dessutom ofta i skolsal på luftmadrass som läcker luft och gnisslar mot golvet, och tillsammans med andra som både snarkar och pratar i sömnen och som inte vill ha släckt samtidigt som jag vill. För att överleva tröttheten dricker jag litervis med halvblaskigt kaffe (vilket såklart resulterar i ännu fler timmar i toakön).    

Mitt i allt detta får en inte glömma bort att vara ständigt uppdaterad på vad som händer på sociala medier. Gärna twittra, instagramma och snapchatta samtidigt. För vad vore poängen med att ta sig hit till Visby och Almedalen om ingen ändå visste att en var här? 

Ja, ni hör. Almedalsveckan är en överskattad, pretentiös samlingsplats där ingenting egentligen blir gjort men alla ändå är stressade. Ändå fortsätter tusentals människor återvända hit till Visby år efter år efter år, och det kan tänkas ganska korkat. Ibland undrar jag vilka alla dessa korkade människor är. 

Men bara tills jag inser att jag är en av dem.

Fler artiklar