Redan nu går det att läsa Almedalen 2014s program. Totalt finns det 3482 evenemang varav 27 av dessa är inställda. Det ger Visby drygt 435 st seminarium och mötesplatser dagligen. En kan räkna ut att det är ungefär (under de tolv vakna timmarna med mest aktivitet 08-20) att det är 36 seminarium i timman.
Under Almedalsveckan talas det om allt mellan jord och himmel. Utöver partiernas inflytande på den politiska arenan så finns även stora delar av civilsamhället och näringslivet representerat. Trots att politikerveckans målgrupper har blivit mycket bredare på senare tid ligger politiska frågor fortfarande högst upp på agendorna, och även tydligare blir det under detta supervalår. Men rättvisefrågor som enligt många statsvetare gett opionen medvind under vår och försommaren ligger lågt på agendan. Om en söker i programmet efter fria ord kan en enkelt navigera till de olika seminarium. Detta hemgjorda experiment ger givetvis inte en perfekt givande bild av verkligheten men kan åtminstone visa oss hur dagordningen ser ut. Här kommer en lista på hur frekvensen för rättvisefrågorna ser ut, antal träffar på totalt 3428 evenemang:
Frågor om antirasism, asyl, och HBTQ-rätt är tillsammans mindre än de samtalen som förs om skog.
När progressiva röster såsom de svenska ungdomsorganisationerna väl får ta plats under Almedalsveckan, får de endast göra det på maktens villkor. Hanna Nyberg är ordförande för Sveriges ungdomsråd och representerar organisationen under veckan. Nyberg menar att det händer mer saker än förminskning av rättvisekamper när begreppet förminskas till identitetspolitik:
”Det jag tror händer med dessa frågor när någon förminskar förespråkare för frågorna är att även individen bakom sin rättvisekamp också blir förminskad. Anledningen till att dessa frågor inte får plats under Almedalen handlar krasst om att ingen ännu har lärt sig att tjäna pengar på feminism eller antirasism.”
Nicole Shojadoost är på plats som en av få privatpersoner. Hon menar att makten är feg.
”De är fega och tror att det är något de måste hyra in ”jämställdhetsexperter” för att våga uttala sig. Jag ställer mig ofta frågan varför de andra seminariumen inte, för sin egen skull, väljer att integrera ämnen som feminism och antirasism i sina program. De gör tillochmed sig själva en otjänst genom att reducera frågan till identitetspolitik. Typiskt individualister.”
Reduceringen av dessa rättvisefrågor till att endast handla om identitetspolitik gör kampen för rättvisefrågornas plats även viktigare. Det är inte konstigt att personer utifrån liknande eller samma könsidentitet, hudfärg, sexualitet, funktionalitetsgrad, religion eller ålder går samman för att göra sina röster hörda – inte att försöka skydda sina egenintressen – eftersom det ändå inte finns ett egenintresse att skydda sitt förtryck.
