En text om Annika Norlin
Krönika av Luisa Höglund
Annika Norlin borde få nobelpris. Kanske var det den vackert inredda toaletten inne på pressområdet som fick mig att tänka på kungahusets salar. Den med skinande speglar, vackra tavlor och sköna fåtöljer. Tanken var i vart fall inte ny hos mig och definitivt inte ogrundad.
Annika Norlin på scen under torsdagens konsert.
Annika Norlin, eller Säkert som hennes svenska artistnamn är, komponerar inte bara egna låtar utan skriver texter som berör. De handlar om vardagliga saker som att vilja snooza i sängen, att revoltera och hämnas eller att dansa trots att hjärtat brister. I det nya albumet Däggdjur som är skörare och naknare än tidigare får meningar som ”Fulla tjejer fick pris, för tio år sedan var det fulla killar” en att stanna upp och reflektera. Att leka med ord för att skapa en poäng, berätta en verklighet eller framkalla känslor är Annika en mästare på. När Dian Fossey spelas får hon mig att längta till att ligga i en pöl av svett och blod efter en förlossning. En situation som jag annars skulle vilja kalla ett skräckscenario.
I sju år har jag lyssnat på Annika utan att se henne på scen och gladdes därför extra mycket över de två gånger Säkert var bokad till Way out West. När jag inte hade möjlighet att gå på det avskalade framförandet under torsdagen bestämde jag mig för att avsluta festivalen med konserten på Bananpiren lördag kväll. Det var efter ett jobbpass på tio timmar, en påbörjad halsfluss och en nalkande flytt jag med ett tungt hjärta valde att avstå spelningen för att gå hem och lägga mig. Trots sorgen över att lämna festivalen för tidigt var jag övertygad om att Annika hade klappat mig på axeln för att jag prioritera mitt välmående den kvällen. Om hon visste att jag missade samspelet på scenen, musiken och publikens allsång för att lugna stressen inom mig hade hon gett mig sitt godkännande och fina ord.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge brukar de säga. Har jag väntat i sju år kan jag likväl vänta lite till intalade jag mig själv när jag försökte somna. Kanske har hon till och med hunnit få det där nobelpriset då.
Text: Luisa Höglund
Foto: Way Out West Pressphotos
