Låtar om minnen blir minnesvärd musik
Linda Söderström och My Stranne. Foto: Clara Fritzon
Tredje akten upp på scen under Sveriges största feministiska visfestival var Linda Söderström. Tillsammans med medmusikanten My Stranne sjunger hon visor om livet och vad det innebär att vara människa. Enkla melodier med starka texter, ackompanjerade med gitarr och munspel.
Mellan låtarna blandas historierna bakom texterna med humoristiska anekdoter. Söderström berättar bland annat om när hon som tonåring läste i en tjejtidning att man kunde bli väldigt bra på att kyssas genom att öva på en övermogen tomat. Hennes föräldrar hade ett helt växthus fullt med tomater. Hon återger även hur det var att som fjortonåring bli kär i någon av samma kön. Söderström lyckas verkligen fånga publiken och lämnar ingen oberörd. När sista låten spelats och Söderström lämnat scenen till ljudet av applåder och jubel ses vi utanför lokalen för att prata om hennes konstnärskap, feminism och medverkan i festivalen.
Vad utmärker en visa?
– Berättande text, skulle jag säga. Sen kan musiken därtill se ganska olika ut. Jag tycker att Laleh är lika mycket visa som Evert Taube egentligen, bara att det är olika paketerat. En berättande text där det finns någon form av historia, det är en visa för mig.
Varför ville du bli vissångare?
– Jag är ju en sucker för sån här musik, den går rakt in i hjärtat när den är bra. Det är klart att man vill pyssla med det då och berätta sina historier på det sättet. Jag började lyssna på Winnerbäck och sån musik jättetidigt så den har alltid funnits med mig.
Vad motiverar dig som musiker?
– Man mår väldigt bra av det och det är väldigt roligt. När jag har skrivit av mig något kan jag må bra av det så det är nog lite terapi i det också, inte bara, men det hjälper ibland.
Vad betyder feminism för dig?
– Det är en väldigt svår fråga. Egentligen den där gamla klyschan, att det ska vara lika för alla. Ingen skillnad, vare sig man är man, kvinna eller hur man definierar sig. Vi har en bit kvar.
Behövs det såna här evenemang?
– Absolut, men jag blev nog övertygad om det först när jag kom hit idag. Jag har tänkt att det här är kanske inte är mitt forum eftersom jag är inte uttalad politiskt feministisk på det sättet. Sedan kom jag hit och kände vilken stämning det är när vi bara är brudar i logen. Alla peppar varandra. Ljudteknikern är också kvinna. Det finns inte det här fördummandet som tyvärr är väldigt vanligt. Som tjej i musikbranschen blir man ofta klappad på huvudet vilket vi slipper nu, det är skönt.
Känns det viktigt att vara en del av en feministisk visfestival?
– Absolut, när man klev ut där idag kändes det faktiskt ganska historiskt, det de gör idag. Det känns jättehäftigt att få vara med på det. Riktigt kul!
Text: Helmina Särdquist
